Idag läggs alltså den allmänna värnplikten i malpåse. Det borde kanske ha skett för redan ganska många år sedan, för institutionen har i realiteten inte kunnat fungera som en bas för det svenska försvarets bemanning.
Redan i mitten av 1960-talet gick den svenska försvarpolitiken fel för redan då fanns det egentligen enbart två betvingelsemetoder. Den värsta var kärnvapenkriget och det fanns som bekant förberett av Sovjetunionen bl a i form av cirka 1 000 kärnvapenbärande medeldistansrobotar baserade i det Baltiska militärområdet. Sverige låg alltså väl inom deras verkansområde, men vi låg samtidigt - och faktiskt också offentligt uttalat - under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Ett kärnvapenkrig var alltså en bakgrund, som vi inte ens idag har kunnat lära oss att förstå att möta.
Den andra metoden att angripa Sverige var ett överraskande anfall, som kunde ställa huvudmotståndaren inför ett fullbordat faktum och alltså drabba oss. Denna angreppsmetod tonades till och med ner i Sverige, eftersom den ju krävde en annan form av bemanning i försvaret. Ett krig på några dygn och mot ett begränsat mål skulle vårt mobiliserande värnpliktsförsvar aldrig hinna möta; annat än med de enheter som råkade vara tillgängliga i den akuta situationen. Mobilisering och uppmarsch planerades ju vara avslutad på omkring en vecka och under den tiden hade ett överraskande angrepp redan hunnit avslutas och omvärlden skulle glädjas åt att freden hade återställts! Att i ett sådan läge "framhärda" med att föra krig - i och för sig väl motiverat från ett nationellt perspektiv - vore nog ganska dödfött.
Det är i detta perspektiv den vilande värnplikten bör ses. Militärstrategiskt en återvändsgränd alltså!
Å andra sidan borde vi blicka lite mera övergripande och se till vilket försvar landet kanske numera har i den globaliserade världen och med EU- solidaritetparagraf i ryggen. Landets försvar är inte längre en fråga enbart för myndigheten Försvarmakten, som många fortfarande tycks tro. Vårt försvar måste vara betydligt bredare än så och här kanske andra former av plikttjänstgöring kunde införas. Hur är det med andra typer av samhällstjänster?
- Varför inte pliktvägen se till att det starkt ökade antalet pensionärer får någon form av "extra anhöriga"?
- Varför kan vi inte ha en form av praktiska ulandsinsatser i någon slags fredskår?
Det finns ett antal stora och viktiga säkerhetsinriktade samhällsinsatser, som kunde få ett tillskott på "plikttjänstgöring" i framtiden och det är kanske viktigare än att Försvarsmaktens personalbehov ska styra vad medborgarna skulle kunna medverka med i samhällets försvar i ett bredare perspektiv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar