Ett besök i vårt östra grannland, Lettland, är värt besväret på många sätt. Inledningsvis kan man lägga märke till att ryska språket är andra språk i landet, som ju förstås har lettiska som officiellt språk. Detta upplevdes inte särskilt vare sig konstigt eller skrämmande vare sig av oss besökare - eller av den lettiska försvarsledningen.
Letternas attityd gentemot sin stora granne i öster är egentligen både sund och rimlig. Man kan konstatera, att man har en granne i öster som kan bli både stor och farlig, men det måste man kunna behandla på ett ändamålsenligt sätt redan idag. Man måste agera som en god granne samtidigt som man förstås måste kräva att grannen också för en rimlig grannskapspolitik. Detta tyckte man inte var så egendomligt - inte ens nu, när den ekonomiska krisen slagit till och anslaget till det lettiska försvaret reducerats med 50%!
Kontrasten med de ganska egendomliga turerna i försvarsfrågor i Sverige den senaste veckan kunde inte vara större. Jag undrar verkligen vad som låg bakom FP-ledarens artikel i SvD för nu en vecka sedan. Alliansen har ju gemensamt med S i försvarsberedningen skrivit grunden för dagens gällande försvarsbeslut och FP står ju också står bakom regeringens proposition! Det är väl snarare oppositionen, som har ganske spretig syn på försvars- och säkerhetspolitikens inriktning? Var det då ett inlägg för att väcka debatt? Kanske? Men det blev ganska snarare en snedtändning, för tidsperspektivet var inte riktigt klarlagt. Nästa försvarsbeslut ska fattas 2014 och visst ska vi föra en debatt om vad det beslutet ska ha för inriktning, men vi måste vara klara på var vi står idag för att grunden för debatten ska uppfattas som seriös.
Här kommer åter den lilla erfarenheten från Lettland. Inte talar man där om den dåliga demokratiska utvecklingen i Ryssland som ett säkerhetspolitskt hot. Vi borde kanske lära oss av vår granne? Samarbete för säkerhet råkar ju dessutom vara grunden för EU säkerhetspolitik, så varför ska Sverige avvika och skrämmas av "ryssen"? Visst är det så att det kan bli en snabb och farlig utveckling i Ryssland, men det är väl snarare så att vi bör ha ambitionen att förlänga dagens tillstånd så länge som möjligt i våra relationer och så att en sådan utveckling kanske kan undvikas? Varje dag av fred i vår region är - eller borde betraktas som - en dag av seger - för alla regionens stater!
För man ska ju inte vara blåögd och tro att den eviga freden plötsligt drabbat oss, men det är en dålig strategi, att utnämna Ryssland till fiende idag och därmed fjärma oss från goda grannstatsrelationer - det är faktiskt till och med kontraproduktivt.
Sedan är det en helt annan sak, att även vi skulle behöva stärka vårt försvar på olika sätt och det har vi faktiskt också förbundit oss att göra genom Lissabonavtalet; något som kanske borde uppmärksammas bättre på en del håll!
måndag 24 maj 2010
lördag 15 maj 2010
"Vladimir Rutin och rysskräcken"
I dagarna har en bok med den titeln kommit ut. Jag kan verkligen rekommendera alla intresserade av utrikes- och säkerhetsfrågor att läsa boken för den ger ett annat- och kanske intressantare - perspektiv på dagens Ryssland. Många svenskar tycks ju fortfarande lida av ett slags "Poltavakomplex" och kan inte eller vill inte förstå, att det behövs en vidare kunskap om utvecklingen i Ryssland - och det gäller ju dessvärre för många andra länder också och på olika håll i världen. Allt kan faktiskt inte bedömas från ett ganska trångsynt svenskt och västerländskt synsätt.
Visst förstår jag, att det dessutom finns en del svenskar som fortfarande tror att vi har ett försvar för att möta ett hot. I så fall är det ju till viss del förståeligt, men hela det synsättet är nog helt felaktigt och byggdes upp under det kalla kriget och då hotet var ett ingångsvärde för argumentering om högre anslag och för de egna försvarssystemen. Vi ansåg exempelvis, att vi var utsatta för ett starkt flyghot och därför behövde vi ett starkt flygvapen. Men frågan är om det inte var behovet av en avancerad forskning och en flygindustri som egentligen styrde det som kallades lufthotbilden? Det fanns - och finns - flera andra exempel. I själva verket är ju försvarets huvuduppgift, att det inte ska bli krig alls och dess yttersta syfte är att skapa stabilitet och säkerhet för oss och vårt samhälle. Och även till detta behövs det även militära förband av olika slag. Det kanske börjar bli mera allmänt känt nu, när det kalla kriget ju faktiskt tog slut för ganska många år sedan. Fast det finns fortfarande flera bedömare, som faktiskt nästan tror, att det bara är en tidsfråga innan ryssarna anfaller och tar Gotland!
Det behövs kanske en bok om utvecklingen i Ryssland från ett ryskt perspektiv för att flera ska få upp ögonen för hur verkligheten där kanske ser ut - och det stämmer ofta inte så väl in i de normalsvenska bedömningarna. Boken är därför mycket läsvärd och visst är det närmast genant, att det måste till en serbisk-polsk invandrare, Vladislav Savic, för att lyfta lite på förlåten till Ryssland och de många gånger mycket svårförståeliga uppfattningar som finns där och som kan föranleda händelser, som man inte kan förstå alls utan en bättre kunskap om den ryska verkligheten.
Visst förstår jag, att det dessutom finns en del svenskar som fortfarande tror att vi har ett försvar för att möta ett hot. I så fall är det ju till viss del förståeligt, men hela det synsättet är nog helt felaktigt och byggdes upp under det kalla kriget och då hotet var ett ingångsvärde för argumentering om högre anslag och för de egna försvarssystemen. Vi ansåg exempelvis, att vi var utsatta för ett starkt flyghot och därför behövde vi ett starkt flygvapen. Men frågan är om det inte var behovet av en avancerad forskning och en flygindustri som egentligen styrde det som kallades lufthotbilden? Det fanns - och finns - flera andra exempel. I själva verket är ju försvarets huvuduppgift, att det inte ska bli krig alls och dess yttersta syfte är att skapa stabilitet och säkerhet för oss och vårt samhälle. Och även till detta behövs det även militära förband av olika slag. Det kanske börjar bli mera allmänt känt nu, när det kalla kriget ju faktiskt tog slut för ganska många år sedan. Fast det finns fortfarande flera bedömare, som faktiskt nästan tror, att det bara är en tidsfråga innan ryssarna anfaller och tar Gotland!
Det behövs kanske en bok om utvecklingen i Ryssland från ett ryskt perspektiv för att flera ska få upp ögonen för hur verkligheten där kanske ser ut - och det stämmer ofta inte så väl in i de normalsvenska bedömningarna. Boken är därför mycket läsvärd och visst är det närmast genant, att det måste till en serbisk-polsk invandrare, Vladislav Savic, för att lyfta lite på förlåten till Ryssland och de många gånger mycket svårförståeliga uppfattningar som finns där och som kan föranleda händelser, som man inte kan förstå alls utan en bättre kunskap om den ryska verkligheten.
onsdag 12 maj 2010
Ett fungerande samhällsförsvar
Visst kan det vara svårt att tänka i nya banor, men det behöver vi kanske göra. Det civila samhällets normala funktion ska ju skyddas. Det är ju grunden för ett fungerande samhällsförsvar och det borde alltså vara styrande för våra insatser.
Nu störs - egentligen sedan ganska länge redan - samhällets och medborgarnas normala liv i Rosengård i Malmö. Borde vi inte då sätta in exempelvis Hemvärnet? Inte i krigsmålning och med vapen, men kanske som en förstärkning av den vuxna närvaron på de allmänna ytorna i stadsdelen. Ett slags förstärkt "Föräldrar på stan" helt enkelt.
Nu störs - egentligen sedan ganska länge redan - samhällets och medborgarnas normala liv i Rosengård i Malmö. Borde vi inte då sätta in exempelvis Hemvärnet? Inte i krigsmålning och med vapen, men kanske som en förstärkning av den vuxna närvaron på de allmänna ytorna i stadsdelen. Ett slags förstärkt "Föräldrar på stan" helt enkelt.
onsdag 5 maj 2010
Försvarets stödmyndigheter utreds igen
Det har nu tillsatts en ny utredning om försvarets stödmyndigheter. Man kan ju, lite mera filosofiskt, undra om försvaret verkligen är i behov av sådana myndigheter eller om man inte skulle kunna tänka sig att försvaret organiserades så att det i sig själv innehöll även sitt eget stöd.
En kardinalfråga är kanske officersutbildningen, som i de flesta länder anses vara av stor eller rent av avgörande betydelse för hur framtiden och framtidens ledare ska danas. I Sverige är det "out-sourcat" till en civil myndighet, FHS! På motsvarande sätt blev under det kalla kriget underrättelsetjänsten uppdelad på flera myndigheter och materielfrågorna sammanfördes till en enda. Det ansågs då vara av betydelse för att vi inte skulle behöva ha tydliga militära kontakter västerut och de kontakterna kunde då i stället ombesörjas av formellt civila myndigheter. Den förutsättningen föreligger inte längre och det gör egentligen inte heller motivet för att vi har en sammanslagen Försvarsmakt. Tidigare fanns det kanske anledning, för försvarsmakten var under det kalla kriget inriktad på en enda operation - att möta ett invasionshot från öster och inte heller denna förutsättning föreligger längre. I dagens värld är det ganska ofta till hinder att vi inte har några tydliga försvarsgrenar, som kan förhandla med kollegor i andra länder på ett normalt professionellt sätt och dessutom ha myndighet att kunna genomföra det man kommit överens om!
Sammantaget borde alltså våra försvarsgrenar återuppsättas och med sina egna materielkommandon. Den militära underrättelsetjänsten borde samtidigt samlas på ett ställe och det kunde innebära att myndigheterna FMV och FOI kunde läggas ner. Att återföra FHS under militär ledning igen är kanske enklare och borde ske så snart som möjligt. Om det skulle anses att det vore bra med ett "Försvarsuniversitet" så kunde det kanske sättas upp gemensamt av de nordiska länderna och kanske borde eller kunde även framtidens officersutbildning bli en nordisk fråga!
I ett sådant perspektiv behövs det inga "stödmyndigheter" åt försvaret!
En kardinalfråga är kanske officersutbildningen, som i de flesta länder anses vara av stor eller rent av avgörande betydelse för hur framtiden och framtidens ledare ska danas. I Sverige är det "out-sourcat" till en civil myndighet, FHS! På motsvarande sätt blev under det kalla kriget underrättelsetjänsten uppdelad på flera myndigheter och materielfrågorna sammanfördes till en enda. Det ansågs då vara av betydelse för att vi inte skulle behöva ha tydliga militära kontakter västerut och de kontakterna kunde då i stället ombesörjas av formellt civila myndigheter. Den förutsättningen föreligger inte längre och det gör egentligen inte heller motivet för att vi har en sammanslagen Försvarsmakt. Tidigare fanns det kanske anledning, för försvarsmakten var under det kalla kriget inriktad på en enda operation - att möta ett invasionshot från öster och inte heller denna förutsättning föreligger längre. I dagens värld är det ganska ofta till hinder att vi inte har några tydliga försvarsgrenar, som kan förhandla med kollegor i andra länder på ett normalt professionellt sätt och dessutom ha myndighet att kunna genomföra det man kommit överens om!
Sammantaget borde alltså våra försvarsgrenar återuppsättas och med sina egna materielkommandon. Den militära underrättelsetjänsten borde samtidigt samlas på ett ställe och det kunde innebära att myndigheterna FMV och FOI kunde läggas ner. Att återföra FHS under militär ledning igen är kanske enklare och borde ske så snart som möjligt. Om det skulle anses att det vore bra med ett "Försvarsuniversitet" så kunde det kanske sättas upp gemensamt av de nordiska länderna och kanske borde eller kunde även framtidens officersutbildning bli en nordisk fråga!
I ett sådant perspektiv behövs det inga "stödmyndigheter" åt försvaret!
måndag 3 maj 2010
Operation Atalanta
Svensk sea blindness slår i dagarna nytt rekord!
Det rapporteras till och med i ryska media(!) att EU fartyg inom Operation Atalanta de senaste dagarna tagit flera basfartyg för somaliska pirater. En viss framgång alltså för operationen, som ju står under svenskt befäl, men inte ett ord i svenska media - inte ens på Försvarsmaktens hemsida!
Det rapporteras till och med i ryska media(!) att EU fartyg inom Operation Atalanta de senaste dagarna tagit flera basfartyg för somaliska pirater. En viss framgång alltså för operationen, som ju står under svenskt befäl, men inte ett ord i svenska media - inte ens på Försvarsmaktens hemsida!
söndag 2 maj 2010
Dagens DN
Det var en intressant och bra debattartikel som Bo Pellnäs fått in i dagens DN. Man kan inte annat än att hålla med. Sverige behöver en säkerhetspolitisk strategi i det nya läge, som vi idag befinner oss. Det duger faktiskt inte att bara stövla på i gamla fotspår, för förutsättningarna är ju helt annorlunda nu jämfört med hur det var under det kalla kriget.
Vi är numera medlemmar i EU och där det nya Lissabonfördraget just trätt i kraft och vi har förtydligt vår inriktning med att avge en solidaritetsförklaring. Men trots att den första varianten av solidaritetsförklaring faktiskt avgavs av den då socialdemokratiska regeringen och den senaste av den borgerliga alliansregeringen, tror jag inte att vår säkerhetspolitik blir någon stor valfråga, för ingen vill det. Alliansregeringen riskerar att tappa röster, när svenska medborgare får klart för sig, att vi faktiskt inte för någon neutralitetspolitik längre - ja, vi har inte gjort det på länge - och socialdemokraterna skulle råka ut för en spricka i sin redan - i alla fall från utrikes- och säkerhetspolitisk utgångspunkt - mycket sköra allians med MP och V, som ju fortfarande tror på de gamla amsagorna från kalla krigets tid.
I Pellnäs´sakfråga instämmer jag verkligen. Jag skulle kanske till och med vilja vidga tankevärlden ytterligare. Vi kanske numera skulle ha en obligatorisk samhällstjänst i stället för den förpuppade värnplikten? Alla medborgare skulle få vara med och ta ett personligt ansvar för landets säkerhet i bredaste bemärkelse! Allt från frivilliga insatser i uländer till personliga insatser i det samhällets direkta behov av tillsynspersonal - Föräldrar på stan eller liknande - och kanske som extra "anhörig" i äldreomsorgen - listan kan säkert göras lång, men för den som inte kan eller vill engagera sig på annat sätt borde en en-termins militär grundkurs vara obligatorisk och där alla får lära sig grunderna i katastrofhjälp på ett eller annat sätt - men alltid med första hjälp vid olycksfall som ingrediens. Det vore väl en reform i tidens anda!
Problemet ligger på nog mest på ett annat plan. Det handlar om att många myndigheter skulle behöva samarbeta över myndighetsgränserna på ett alldeles nytt sätt, och det är man nog inte beredd att göra utan en tydlig politisk styrning. Var och en vill ju inte riskera att budget och kostnader rakar iväg för att man ska bistå någon annan myndighet, som kanske till och med sorterar under ett annat departement. Här finns tyvärr nackdelen med vårt system med självständiga myndigheter och dessvärre kan man studera detta fenomen, när man själv är ute på internationella uppdrag, för då är myndighetsgränserna oerhört strikta. Jag har själv försökt att få loss 50 000 kr för att kunna reparera en nerbränd skola på den svenska bataljonens område i norra Bosnien en gång i tiden, men det gick inte. Samtidigt byggde dåvarande Räddningsverket småhus på andra håll i Bosnien för mer än 40 miljoner kronor och inte ens där kunde man få loss det som närmast kunde betraktas som felräkningspengar för en bra uppbygglig insats i det område som faktiskt var ett svenska ansvarsområdet!
Vi är numera medlemmar i EU och där det nya Lissabonfördraget just trätt i kraft och vi har förtydligt vår inriktning med att avge en solidaritetsförklaring. Men trots att den första varianten av solidaritetsförklaring faktiskt avgavs av den då socialdemokratiska regeringen och den senaste av den borgerliga alliansregeringen, tror jag inte att vår säkerhetspolitik blir någon stor valfråga, för ingen vill det. Alliansregeringen riskerar att tappa röster, när svenska medborgare får klart för sig, att vi faktiskt inte för någon neutralitetspolitik längre - ja, vi har inte gjort det på länge - och socialdemokraterna skulle råka ut för en spricka i sin redan - i alla fall från utrikes- och säkerhetspolitisk utgångspunkt - mycket sköra allians med MP och V, som ju fortfarande tror på de gamla amsagorna från kalla krigets tid.
I Pellnäs´sakfråga instämmer jag verkligen. Jag skulle kanske till och med vilja vidga tankevärlden ytterligare. Vi kanske numera skulle ha en obligatorisk samhällstjänst i stället för den förpuppade värnplikten? Alla medborgare skulle få vara med och ta ett personligt ansvar för landets säkerhet i bredaste bemärkelse! Allt från frivilliga insatser i uländer till personliga insatser i det samhällets direkta behov av tillsynspersonal - Föräldrar på stan eller liknande - och kanske som extra "anhörig" i äldreomsorgen - listan kan säkert göras lång, men för den som inte kan eller vill engagera sig på annat sätt borde en en-termins militär grundkurs vara obligatorisk och där alla får lära sig grunderna i katastrofhjälp på ett eller annat sätt - men alltid med första hjälp vid olycksfall som ingrediens. Det vore väl en reform i tidens anda!
Problemet ligger på nog mest på ett annat plan. Det handlar om att många myndigheter skulle behöva samarbeta över myndighetsgränserna på ett alldeles nytt sätt, och det är man nog inte beredd att göra utan en tydlig politisk styrning. Var och en vill ju inte riskera att budget och kostnader rakar iväg för att man ska bistå någon annan myndighet, som kanske till och med sorterar under ett annat departement. Här finns tyvärr nackdelen med vårt system med självständiga myndigheter och dessvärre kan man studera detta fenomen, när man själv är ute på internationella uppdrag, för då är myndighetsgränserna oerhört strikta. Jag har själv försökt att få loss 50 000 kr för att kunna reparera en nerbränd skola på den svenska bataljonens område i norra Bosnien en gång i tiden, men det gick inte. Samtidigt byggde dåvarande Räddningsverket småhus på andra håll i Bosnien för mer än 40 miljoner kronor och inte ens där kunde man få loss det som närmast kunde betraktas som felräkningspengar för en bra uppbygglig insats i det område som faktiskt var ett svenska ansvarsområdet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)