fredag 21 juli 2017

Vår framtida säkerhetspolitik

Många nya fakta har kommit på bordet om hur Sverige faktiskt hanterade sin säkerhets- och försvarspolitik under det kalla krigets tid, men ännu frodas myterna om landet, där många invånare trodde - och kanske fortfarande tror - att vi stod över Öst-väst-konflikten och att neutralitet skulle råda i händelse av krig. Det kan därför finnas anledning, att kortfattat relatera verkligheten, trots att den visar, att annars högt skattade svenska politiska förgrundsfigurer kanske medverkat i att vilseföra de svenska medborgarna.
Vid krigsslutet var Sverige fortfarande lätt omskakat av att vi hade tvingats göra avsteg från vår deklarerade neutralitet, men vi hade klarat oss utan att bli inblandade i det pågående kriget och det var förstås det allra viktigaste. Sverige låg oskadat i ett Europa som var svårt skadat av kriget. I Storbritannien vann Labour-partiet överraskande parlamentsvalet 1945 och därmed hade den svenska regeringen sina partivänner vid makten i London. Samtidigt intensifierade kommunisterna sina verksamheter i det krigströtta Västeuropa och även i Sverige märktes detta subversiva hot, något som bekymrade den nye svenske statsministern, Tage Erlander, mycket.

På ett mera övergripande plan ledde det kommunistiska hotet till att britterna försökte samordna det västeuropeiska försvaret mot ett hotande sovjetiskt angrepp.[1] Ett resultat av detta var 1948 tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, medan en tänkt (?) Nordeuropeisk union förekoms av de skandinaviska försvarsförhandlingarna, som sägs ha initierats av utrikesminister Undén vid ett nordiskt utrikesministermöte i Oslo i februari 1948   Även amerikanarna reagerade för det kommunistiska hotet och lanserade Marshallhjälpen. Den svenska förhandlingsgruppen vid förhandlingarna om Marshallplanen, OEEC-förhandlingarna, leddes av Dag Hammarskjöld, som lyckades så bra med detta, att även Sverige fick del av hjälpen, trots att vi ju inte alls var krigshärjade. Det politiska syftet med Marshallhjälpen var ju å andra sidan faktiskt att få fart på den europeiska ekonomin, så att den kommunistiska offensiven under Kominforms ledning skulle hejdas och Sverige kunde förstås påtagligt bidra till detta med sin helt oskadade produktionsapparat.
Den förstärkta försvarsberedskapen upphörde den 1 juli 1945 för den svenska krigsmakten, som då återgick till sin fredsorganisation, som i sin tur byggde på 1942 års försvarsbeslut.  Nu förbereddes ett nytt försvarsbeslut genom 1945 års försvarskommitté och grundat på bl a ÖB svaret 1947 som alternativ till de tre lägre alternativen som kommittén beställt. Märkligt lite handlade det i något av alternativen om erfarenheterna från beredskapsårens neutralitet och vad det kunde betyda i försvarsförmågor exempelvis vad avsåg flygvägarna över Sverige i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa eller hur vår importsjöfart skulle kunna skyddas vid en sådan konflikt.

På ett mera praktiskt plan inleddes redan 1945 ett svenskt försvarssamarbete med britterna, då efterkrigsminsvepningarna inleddes i våra farvatten och under brittisk ledning. Hotet från Sovjetunionen motiverade redan då samtal mellan den svenska marinen och den brittiska och man kom därför överens om att om det blev krig, så skulle Sverige svara för krigföringen nord om latituden genom Klaipeda och britterna syd om den – enkelt och lättförståeligt! Berlinkrisen inträffade 1948 och det amerikanska strategiska flyget frambaserades till baser i Storbritannien samtidigt som vårt samarbete med britterna hamnade i bakgrunden, då Nato bildades 1949. Sverige ansåg sig då ha ett strategiskt behov av att hålla an med en Nato-anslutning, eftersom Finland ju fortfarande till del styrdes av en sovjetisk grupp under Zjdanovs ledning. Men vi hade ju våra försvarspolitiska kopplingar till Storbritannien, som kunde förse oss med modern materiel och nu, framför allt, med moderna jaktflygplan – J 28 Vampire, J 30 Mosquito och J 33 Venom - parallellt med en import av amerikansk överskottsmateriel – J 26 Mustang - redan från 1945. Möjligen bidrog den svenska återhållsamheten till att Finland inte drabbades av det öde som drabbade Tjeckoslovakien vid Pragkuppen i slutet av februari 1948 och till att landet i stället kunde teckna ett avtal om Vänskap, Samarbete och Bistånd med Sovjetunionen, VSB-avtalet, i mitten av februari 1948!
Nu inleddes det kalla kriget och där Nato i vårt närområde hade den övergripande strategiska kontrollen över Östersjöutloppen, medan Sovjetunionen – från 1955 Warszawapakten, WP – behärskade hela den södra och östra delen av Östersjön. Men enligt den amerikanska uppfattningen, hade Sverige placerat sig utanför västsamordningen, trots att vi hade en operativ samordning med britterna, som i det tysta försökte få amerikanarna att förstå den svenska positionen. De samordningsfrågor som fanns, handlade i mycket om gemensamma åtgärder i en konflikts inledning, medan exempelvis markoperativa frågor hade lägre prioritet och kunde hanteras senare. Vi samordnade samtidigt en del frågor, som hade hanterats vid de skandinaviska försvars-förhandlingarna som exempel minspärrningen av Öresund tillsammans med danskarna, luftförsvaret av Danmark och södra Norge med stöd av våra nya kryssare, men viktigast var nu, att vi byggde upp vårt luftförsvar mot öster. Därmed skyddade vi ju också västs baser för det strategiska flyget i Storbritannien mot möjliga sovjetiska anfall.
Med britterna hade vi alltså redan nu ett dolt samarbete och när det brittiske flygministern Henderson i januari 1951 besökte Sverige, lät statminister Erlander och försvarsminister Vougt honom förstå, att de bedömde att Sverige tämligen omgående skulle bli indraget i en eventuell öst-väst-konflikt- något som man i dag helt glömt bort! Henderson ansåg då att han behövde ett bättre underlag och det bestods av Vougt i ett hemligt PM, där det svenska försvarets planläggning, organisation och utrustning presenterades! Denna PM studerades grundligt av britterna[2], som uppfattade att Sverige på något sätt ändå ville vara en deltagare i det västliga samarbetet inom Nato, och den blev en grundhandling vid de informella operativa överläggningar som skedde ombord på HMS Indomitable på ett örlogsbesök i Stockholm redan i juni samma år. Vid parlamentsvalen i Storbritannien samma år förlorade Labour makten och därmed minskade den svenska regeringens möjligheter till direktkontakt ministrar emellan, men det beslöts att de hemliga kontakterna nu i stället skulle fortsätta på försvarsgrensnivå. Sverige stod nu inför ett stort problem. Hur skulle man kunna övertyga amerikanarna om vår västinriktning?

I Sverige var det statsminister Erlander som personligen hade hållit i frågorna om den hemliga västsamordningen, men efter kommunalvalen 1950 ansåg han sig behöva en medhjälpare och det blev Dag Hammarskjöld som utsågs till konsultativt statsråd, trots att han inte ens var partimedlem, men mot ett löfte att få bli landshövding i Uppsala 1953, då den befattningen skulle bli ledig! Såvitt jag kan förstå, var det också Hammarskjöld, som arrangerade och deltog i ”Halmstadssamtalen[3]”, där nu den svenska säkerhetspolitiska situationen diskuterades med den brittiske utrikesministern Herbert Morrison och kanske också med statministrarna i Danmark och Norge, som ”råkade” komma till Halmstad, som det sades till pressen. Nu gällde det för Sverige att tydligt framföra sin ståndpunkt för den amerikanske presidenten Truman! 

I Washington var då Erik Boheman svensk ambassadör och hans ungdomsvän Dean Acheson var amerikansk utrikesminister och tillsammans kunde de i det tysta arrangera ett möte mellan Truman och Erlander. I svenska media angavs, att Erlander skulle resa till Amerika för att träffa sina utvandrade släktingar, men det var alltså president Truman som han skulle träffa och det gjorde han i all hemlighet den 14 april 1952. Resultatet från mötet var, att Sverige nu kunde uppfattas som en hemlig medlem av Nato och att det försvarspolitiska samarbetet med USA kunde starta igen – trots den svenska förmenta neutralitetspolitiken. Det hemliga samarbetsavtalet översändes därefter till Stockholm för undertecknande och det färdiga dokumentet levererades i Washington i juli av Hammarskjöld.
Ett allvarligt och tydligt tecken på den verkliga svenska inställningen var kanske att ett svensk signalspaningsflygplan i juni 1952 sköts ner på nästan samma ställe, där ett amerikansk signalspaningsflygplan hade skjutits ner året innan. Den nedskjutningen hade lett till att Truman redan 1951 förbjöd de amerikanska spaningsflygningarna över Östersjön. Nu övertog Sverige uppgiften och det resulterade i en nästan likadan nerskjutning; bara två månader efter Erlanders USA-besök! Och för att dölja verkligheten något kallades incidenten i Sverige för ”Catalinaaffären” i stället för ”DC 3affären”, som kanske varit mera relevant. Sverige var nu i verkligheten ett västallierat land och om detta rådde inga som helst tvivel i Sovjetunionen, men de svenska medborgarna ställdes utanför denna insikt. Det var bara en inre krets i den socialdemokratiska ledningen, som kände till detta men, framför allt, fick inte utrikesminister Östen Undén någon orientering om verkligheten.
En mycket stor försvarspolitisk förändring inträffade då Brezjnev 1960 beslöt, att bygga upp den sovjetiska kärnvapenförmågan till en nära nog orimlig nivå. Man kan kanske tycka, att detta beslut på något sätt skulle påverka den svenska försvarspolitiken, men det gjorde det egentligen inte alls. Vi hade vid försvarsbeslutet 1958 bestämt oss för att tillverka egna taktiska kärnladdningar, men den interna opinionen inom det socialdemokratiska partiet blev så stark, att beslutet bara föll bort – trots att den tilltänkta försvarsplanen byggde på att vi skulle kunna sätta in kärnvapen mot sovjetiska utskeppningshamnar. 

Då hade vi dessutom importerat ett ”programbudgeteringssystem”, FPE, från USA och ambitionen var säkert riktig och rimlig, men med försvarsbeslutet 1958 hade vi redan och olyckligtvis fått ett politiskt beslut om hur försvarsanslaget skulle fördelas procentuellt mellan försvarsgrenarna och även denna märkliga försvarspolitiska låsning har vi ärvt vidare till våra dagar! Självklart kunde inte ett försvar mot ett stort kärnvapenslag planeras med hjälp av FPE-systemet, som ju egentligen mest byggde på att olika operativa inriktningar skulle kunna jämföras kostnadsmässigt och egentligen mest förorsakade en alldeles orimlig pappersproduktion. Det skulle ju behövas en annan eller ny politisk inriktning, men en sådan uteblev och försvaret fortsatte därför att planera ett konventionellt försvar mot ett konventionellt angrepp och alla tankar om hur kärnvapenhotet skulle kunna innebära och hanteras doldes mest i kommande försvarsberedningars inledande texter och inte alls i avvägnings- eller inriktningsbesluten och medförde inga tydliga förändringar i uppbyggnaden av vårt försvar, som ju till stor del till och med fortfarande byggde på att en mobilisering skulle kunna genomföras innan kriget bröt ut och inte alls på den verklighet som Sovjetunionens planer återspeglade. 
Nästa säkerhetspolitiskt viktiga besök i Washington genomförde Erlander i slutet av mars 1961, då president John F Kennedy besöktes. Då hade den interna striden inom den svenska socialdemokratin om svenska atomvapen hanterats mycket skickligt av den nye medhjälparen, Olof Palme, som hade lyckats ena de olika parterna kring en handlingslinje, som i praktiken betydde, att de svenska kärnvapen, som var en del av 1958 års försvarsbeslut, tills vidare inte skulle framställas alls. Det betydde att Sverige därmed i praktiken anslutit sig till att hejda kunskapsspridningen och tillverkningen av kärnvapen; något som då var mycket prioriterat av amerikanarna. Som tack för att Sverige avstod från att ”sprida” kärnvapen, erbjöds landet i stället att vi skulle få skydd på samma sätt som ”alla andra Nato-stater”, som det råkade stå på något ställe! Och troligen orienterade Erlander samtidigt Kennedy, om överenskommelsen från 1952 och om det dubbla budskapet bakom vår offentligt uttalade neutralitetspolitik.

Med dolda förutsättningar och låsningar som dessa, är det kanske inte så underligt att vår försvars- och säkerhetspolitik är svår att förstå och inte har någon större dragningskraft på våra politiker, som därför mest hanterar industrifrågor och lokalt intressanta projekt i den egna valkretsen och inte våra faktiska förutsättningar för ett rimligt och bra nationellt försvar.
Men nu har vi all anledning – eller kanske till och med skyldighet – att modernisera landets säkerhetspolitiska inriktning och börja bygga upp ett modernt försvar i den nya globaliserade världen och inte bara bygga vidare på gamla låsningar och myter.















[1] Hankey-planen. Uppkallad efter chefen för brittiska utrikesministeriets nordiska avdelning och inriktades på att om Danmark och Norge gick med i Nato, så skulle Sverige ändå ingå i ett Skandinaviskt försvarsförbund med de båda länderna.
[2] Granskningen innebar främst, att britterna ansåg att den svenska ledningen var alltför komplicerad, men framför allt, att logistiken var alltför svag för att medge ett krig på djupet, som man ansåg att man skulle föra.
[3] Erlander hade sedan länge en sommarstuga i Laxvik strax söder om Halmstad och samtalen kunde lätt och diskret arrangeras på Halmstads slott av landshövdingen Reimer Johansson.

onsdag 3 maj 2017

Finländsk försvarsmaktsreform

Eftersom det ofta framförs i den svenska debatten, att i Finland drar man inte ner eller ändrar på sitt försvar, så har jag tagit mig friheten att presentera hur man gör där - minskar administration och skärper förmågan! Det borde vi göra också i Sverige!
Försvarsförvaltningen har under åren 2011–2015 framför sig en omfattande reform, som gäller försvarsmaktens uppbyggnad och verksamhetssätt i krigstid och fredstid
Målet med reformen är att åstadkomma en kostnadseffektiv försvarsmakt som till personstyrkan är mindre än dagens men har en prestationsförmåga som motsvarar den säkerhetspolitiska omgivningen. Ett mål är att säkerställa att försvarsanslagen bättre kan inriktas på att upprätthålla och utveckla försvarsförmågan.

Antalet förvaltningsenheter inom försvarsmakten minskar betydligt
Försvarsminister Stefan Wallin fattade den 15 juni 2012 beslut om att verkställa försvarsmaktsreformen. Beslutspaketet innehåller totalt 14 punkter, som behandlar indragningar och sammanslagningar av truppförband samt strukturella reformer.
Bakom de beslut som nu har fattats ligger de riktlinjer som republikens president och regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott stakade ut den 8 februari 2012. Utgående från detta gav försvarsministeriet försvarsmakten grunderna för den fortsatta planeringen. Försvarsmaktsreformen har behandlats två gånger i koordineringsgruppen för regionalisering: den 29 februari och den 30 maj 2012. Försvarsmakten gav för sin del den 3 maj 2012 försvarsministeriet förslag till administrativa beslut om försvarsmaktsreformen.

-Det grundläggande syftet med försvarsmaktsreformen är att säkerställa att försvarsmakten har förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag samt att upprätthålla Finlands militära försvarsförmåga fram till 2020-talet. I reformen anpassas försvarsmaktens storlek och verksamhet till de minskande tjänstedugliga årskullarna samt de krympande finansieringsramarna, sammanfattar minister Wallin.Reformen minskar antalet förvaltningsenheter betydligt. Indragningarna och sammanslagningarna av truppförbanden, de strukturella förändringarna och förkortningen av beväringstjänstetiden medför årliga inbesparingar på cirka 115-135 miljoner euro från och med år 2015. Dessutom sänks den planerade nivån för materielanskaffningarna så att de årliga inbesparingarna uppgår till 130–150 milj. euro år 2015.
Försvarsmaktens personal minskas stegvis så att antalet anställda år 2015 är högst 12 300, av vilka yrkesmilitärernas andel utgör cirka 8 200. Personalresurserna inriktas på de funktioner som är centrala med tanke på den krigstida prestationsförmågan. Antalet anställda vid försvarsmakten är år 2015 cirka 2 100 personer färre än för närvarande. I personalminskningarna utnyttjas naturlig avgång så långt det är möjligt. När också programmet för verkningsfullhet och resultatrik verksamhet, de visstids uppgifter som går ut och planerade utläggnings- och partnerskapsåtgärder beaktas, kvarstår cirka 1 200 personer som ska minskas vid genomförandet av reformen. Vilka vägar det finns för personalen att klara sig och vilka personer som drabbas av hotet om uppsägning klarnar när personalplanering och diskussioner om förändringarna har genomförts. Målet är att säkerställa att personalen behandlas lika i de olika faserna av försvarsmaktsreformen.
Det främsta målet är att den personal som drabbas av förändringen ska kunna sysselsättas i en ny uppgift antingen inom försvarsmakten, på annat håll inom statsförvaltningen, kommunalförvaltningen eller på den privata sektorn. De personer som är föremål för förändringen prioriteras när lediga tjänster och uppgifter tillsätts. Arbetsgivaren reder också ut en persons möjligheter att genom utbildning placeras i en ny uppgift. Om ingen ny uppgift kan hittas, stöds personens sysselsättning med försvarsmaktens specialstöd.
Försvarsministeriet och försvarsmakten har under beredningen av reformen hört de kommuner och landskapsförbund som är föremål för förändringarna. Ärendet har behandlats i ett samarbetsförfarande med personalorganisationerna vid försvarsministeriet på förvaltningsområdesnivå samt på ämbetsverksnivå vid försvarsmakten och Försvarsförvaltningens byggverk. En utomstående sakkunnig har rett ut försvarsmaktsreformens regionala verkningar. På så gott som alla orter som drabbas av reformen har strukturomvandlingsgrupper tillsatts med representanter från försvarsförvaltningen, försvarsmakten, lokalförvaltningen samt ofta också från arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Med dessa grupper har det gjorts möjligt för kommunerna att på förhand planera t.ex. ny användning av markområden och fastigheter som blir lediga samt stödjandet av ny affärsverksamhet.

Försvarsministeriets administrativa beslut den 15 juni 2012
1. Indragning av Norra Karelens Brigad den 31 december 2013
2. Indragning av Tavastlands Regemente den 31 december 2014
3. Indragning av Pionjärregementet den 31 december 2014
4. Indragning av Kotka Kustbataljon den 31 december 2013
5. Indragning av Lapplands Luftvärnsregemente den 31 december 2014 och anslutning av det till Jägarbrigaden den 1 januari 2015
6. Indragning av Artilleribrigaden den 31 december 2014 och anslutning av den till Björneborgs Brigad den 1 januari 2015
7. Indragning av Signalregementet den 31 december 2014 och anslutning av det till Pansarbrigaden den 1 januari 2015
8. Indragning av Reservofficersskolan den 31 december 2014 och anslutning av den till Markstridsskolan den 1 januari 2015 samt omorganisering av Arméns vapenslagsskolor och sektorskolor den 1 januari 2015
9. Indragning av Flygvapnets Tekniska Skola den 31 december 2013 och indragning av Flygkrigsskolan den 31 december 2014 samt omorganisering av Luftkrigsskolan den 1 januari 2015
10. Omorganisering av Karelens, Lapplands och Satakunta Flygflottiljer den 1 januari 2015
11. Omorganisering av verksamheten vid Flygvapnets huvudledningscentral åren 2013 och 2014 samt omorganisering av Flygstaben den 1 januari 2015
12. Inrättande av Försvarsmaktens servicecentral den 1 januari 2015
13. Omorganisering av Försvarsmaktens Militärmusikverksamhet den 1 januari 2014
14. Indragning av Försvarsmaktens Internationella Center den 31 december 2014 och anslutning av det till Försvarshögskolan den 1 januari 2015 samt omorganisering av Försvarshögskolan t.o.m. den 31 december 2014 (med undantag av skolans nya uppgifter)

I de beslut som nu har fattats ingår inte sådana omorganiseringar som kräver ändringar av författningarna. Regeringens propositioner gällande de ändringar av författningarna som försvarsmaktsreformen föranleder kommer att ges till riksdagen senast under vårsessionen 2013. Efter detta fattar försvarsministeriet beslut bl.a. om marinkommandona, logistikcentret, forskningsanstalten, underrättelsecentret, militärlänen, försvarshögskolans uppgifter, sjöövervakningen samt utvecklandet av Huvudstabens organisation.


torsdag 20 april 2017

Nationell säkerhetsstrategi med marina ögon


Under årets Sälen-konferens presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller.  Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en hårdnande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!

Ett försök att tillämpa dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik.

”Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Så står det redan i andra stycket av statsministerns förord och detta konstaterande har alla intressenter – inklusive Försvarsmakten – anledning att notera; inte bara att läsa utan också att lägga till grund för inriktning av sina verksamheter; kanske särskilt att säkerhet inte mest ”bara” handlar om att möta väpnade angrepp! Mera citat:

”Sverige är mer beroende av omvärlden än någonsin tidigare.”

”Utvecklingen i Sverige och i omvärlden skärper kraven på vår förmåga att värna vår säkerhet. Denna är så tätt förbunden med vår omvärlds att det är nödvändigt för Sverige att bygga fred och säkerhet tillsammans med andra.”

Här anges det alltså klart och tydligt, att vi har ett större beroende av våra grannar och handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!

”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa, liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. En förutsättning för att kunna uppnå dessa mål är att vårt lands politiska oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan upprätthållas.”

Det är alltså ett tydligt mål för landet, att vi måste kunna skydda sjötrafiken och till detta kommer samtidigt ett krav på att vi ska kunna upprätthålla landets territoriella integritet – redan nu i fredstid och att vi tydligen kan göra detta tillsammans med andra stater; dock oklart vilka.

”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare. Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt samarbete med andra. Grundläggande för den gemensamma säkerheten är samverkan, utbyte och nära kontakter. Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Våra intressen är särskilt nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med övriga Europas. En stark transatlantisk länk är avgörande för Europas säkerhet. Sverige ska vara en trovärdig och efterfrågad partner i det internationella samarbetet.”

Här anges, att vi ska kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt som något annat antyds – en transatlantisk länk ? Ett försök till uttydning kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats, som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt. Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter 1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en hotande krigssituation.

En annan slutsats kunde också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.

”Samhällets beroende av fungerande flöden för försörjning har ökat, oavsett om det handlar om livsmedel, läkemedel, informationsteknik eller energi.”

Vårt energiberoende åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland som en angripare.

”Vår förmåga att förebygga, motstå och hantera kriser och situationer under höjd beredskap ska vara stark.”

Inom denna sektor har vi nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.

”Vårt land är nära sammanflätat med omvärlden – ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Handel över gränserna är en grundval för vår starka ekonomi. Sverige är ett öppet, konkurrenskraftigt och högteknologiskt land, fullt integrerat i världsekonomin, och är som sådant väl rustat för att även framöver fullt ut ta till vara globaliseringens möjligheter.”

”Samtidigt innebär globaliseringen en ökad sårbarhet för direkta och indirekta effekter av globalt omfattande förändringar. Det kan gälla hot kopplade till klimat, miljö och resursbrist eller väpnade konflikter, våldsbejakande extremism, terrorism, hälsohot, okontrollerad migration, klimatförändringar, cyberhot, ekonomiska kriser och organiserad brottslighet. Vårt samhälles välstånd och funktionalitet förutsätter säkra och fria flöden av varor, tjänster och kommunikation.”

Nästföljande kapitel i handlingen har rubriken ”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” medför, att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden också beskrivs här. De växande migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallad flyktingströmmar – Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare säkerhetspolitiska arbete för att uppnå dessa mål. Den följande beskrivningen är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!

Sammanfattningsvis handlar vår nationella säkerhetsstrategi alltså mest på att vi ska fungera aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska konflikter inte ska uppstå i vårt närområde; främst norra Europa. Det betyder alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var mest hotbeskrivningarna man diskuterade. Det vore intressant att se, om Sverige kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i bredare bemärkelse och för vad man själv vill åstadkomma och inte bara efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid. Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som hittills skett.

onsdag 15 mars 2017

Några försvarsmyter

Debatten kring vårt försvar har ibland varit intensiv, vilket är trevligt och bra. Men i vissa delar har debattörerna varit alltför bundna av gamla myter från förr och det är kanske inte så bra. Om vi vill utveckla vårt försvar på ett klokt och bra sätt, bör vi komma bort från de myter och förutfattade meningar, som binder tankarna, för vi var offer för många myter på försvarsområdet under det kalla krigets tid. Vi måste nog försöka tänka framåt i stället. Hur har vi det till exempel med vårt cyberförsvar? Här en provocerande framställning mot några av våra myter! Förhoppningsvis kan den bredda debatten.


Neutralitetsmyten.
Under det kalla kriget genomförde försvaret i Sverige egentligen inte några riktiga strategiska studier inom försvarsområdet. Orsaken är glasklar, för om vi hade gjort det, så hade det inte kunnat undvikas, att vår säkerhetspolitik skulle kunna ifrågasättas. Självklart tillhörde vi då som nu västsidan, men det ville eller kunde man alltså inte uttala. De flesta studier och analyser inom försvarsområdet gjordes därför på en operativ nivå och handlade därför om vad som skulle göras, när ett krig redan hade brutit ut. Därmed kortslöts en strategisk studie, som visade varför vi kommit in i den situationen och hur ett eventuellt krig skulle kunna undvikas - och det var ju ändå detta som var det viktiga.

I dag kan vi ju studera vår strategiska situation, utan att bli beskyllda för att ifrågasätta vår neutralitetspolitik och egentligen baseras många andra myter på ”den svenska neutraliteten”, som inte alls var så tydlig och glasklar – inte ens under beredskapsåren, då vi ju faktiskt ansåg oss vara neutrala. Från en mera maritim utgångspunkt var detta kanske inte ens då helt tydligt, för vi sålde ju järnmalm till tyskarna och skyddade malmtrafiken mot sovjetiska ubåtsanfall. I dag kan man ju fråga ryssar om de uppfattade det som särskilt neutralt. Det var väl lika neutralt som att släppa in britterna till Öland för att kunna spana mot de tyska V-vapenförsöken över södra Östersjön. Svenskt sjöfolk var annars de som fick ta stöten – mer än 2 000 svenska sjömän omkom i kriget, när de seglade i svenska fartyg för den svenska försörjningen och de upplevde nog inte sin verksamhet som särskilt ”neutral”!

 Nato-myten

Direkt efter krigsslutet inledde vi ett närmande till Storbritannien, för vi, som alla andra västeuropéer, kände då hotet från Sovjetunionen som mycket påtagligt. Detta närmande pågick i det tysta och fram till 1948 års Berlinkris i vars efterföljd Nato bildades. Idag vet vi att vår neutralitetspolitik skulle upphöra, om ett krig brutit ut mellan öst och väst, och vi hade då blivit medlemmar i Nato inom några timmar eller möjligen något dygn. Det har många glömt bort idag och de tror i stället, att vi måste ansluta oss till Nato redan idag och pekar på den ryska upprustningen som ett motiv. Sett i ett bredare perspektiv är brådskan kanske inte så påtaglig och vi är ju faktiskt medlemmar i EU, som i sig själv ju är en säkerhetsskapande organisation. En svensk anslutning till Nato i dag, kan ju kanske till och med skapa oro i vår annars ganska lugna del av världen och det bör vi nog undvika. Här pågår ju exempelvis en betydande handel med olja, vilket är viktigt för Rysslands ekonomi och Tysklands energibehov. Även Sverige importerar en stor del av vår olja från Ryssland, vilket kanske inte är så allmänt känt.

 Kärnvapenmyten

Det märkligast är ändå kanske, att vi totalt bortsåg – och bortser – från att det finns kärnvapen. Intressant är också hur se hur tankarna gick på 1950-talet, då det gällde att argumentera för en svensk anskaffning av ”taktiska kärnvapen”. De skulle främst användas defensivt, sas det, och man kan ju undra om var det skulle ske med de specialbyggda Lansenflygplanen! På svenskt territorium? Vi planerade sedan för en konventionell krigföring i stället och, att en stor konflikt i vårt närområde skulle utkämpas på konventionell nivå är kanske den allra största kvarvarande försvarsmyten. Jag hörde faktiskt på 60-talet till och med högt uppsatta militärer hävda, att Sovjet inte skulle använda några kärnvapen mot oss, eftersom vi inte hade några! Det verkade som att man trodde att vi skulle spela kula med varandra! Det kan inte uteslutas, att vårt programbudgeteringssystem också spelade oss i spratt i detta sammanhang, för ”de dimensionerande angreppsfallen” innehöll mycket lite om kärnvapeninsatser. Inte ens då Sovjetunionen i Kuba-krisens efterföljd ändrade hela sin krigsplanläggning, som då byggdes kring ett stort upplagt kärnvapenslag mot hela Västeuropa, tänkte vi om. Ett defensivt inriktat, fördröjande svenskt försvar var ju redan då alldeles feltänkt och det finns folk, som fortfarande idag argumenterar för ett ”segt territorialförsvar”! Självklart borde vi redan då ha byggt upp ett insatsförsvar, som aktivt kunde hindra, att konflikter växte upp till en kärnvapennivå!

 Myten om den egna förmågan

Det finns idag debattörer, som tror, att Sovjet skulle respektera vår suveränitet i händelse av ofred i området, men även det var nog mest en myt. Från ett sovjetiskt perspektiv var Skandinavien ett operationsområde och där ”interna” statsgränser knappast beaktades. Den märkligaste myten är kanske annars, att vi fortfarande idag tror, att vi själva skulle kunna avvärja ett sovjetiskt – nu ryskt – angrepp på landet för det har vi aldrig kunnat. Man behöver ju bara jämföra ländernas storlek för att inse detta. Självklart måste vi få hjälp, om något så egendomligt skulle inträffa, att Ryssland skulle anfalla Sverige i ett isolerat angrepp. Men myten, att vi skulle kunna stå emot utan hjälp utifrån, frodas fortfarande. Det är ju alldeles klart, att om man tror det, så kommer alla andra bedömningar att bli felaktiga.

 Myten om det integrerade försvaret

Om vi sedan förflyttar oss till den operativa nivån, så finns det även här några svenska myter, som vi nog snarast bör komma bort från. Den första handlar om att vårt invasionsförsvar skulle vara ”integrerat” och att våra stridskrafter skulle ”kraftsamlat” kunna sättas in mot ”invasionskakan”, som man gärna kallade ett uppspelat överskeppningsföretag. Här var det väl närmast samordningen och integreringen inom försvaret, som spelade oss ett spratt, för så ser verkligen ingen krigföring ut i hela världen. Om man då hävdade, att ett konfliktförlopp oftast har två tydliga skeden, så anklagades man raskt för att ta upp en försvarsgrensstrid, men nästan alla krig har faktiskt ett inledande skede, som oftast är marint till sin karaktär och där förutsättningarna skapas för det följande militära skedet. Den part, som kan upprätthålla sin tillförsel av resurser, kommer i allmänhet att ha fördel av detta, vilket kan vara avgörande för hur en konflikt kan komma att utvecklas. Men detta gällde inte i Sverige under invasionsförsvarets tid – vi avskaffade i stället skyddet av våra förbindelser västerut.

 Myten om möjligheterna att ta emot hjälp

Det har också framförts, att vi inte skulle kunna samverka med Nato, om vi inte blev medlemmar. Även detta är en myt. Redan snart efter krigsslutet hade vi en samverkansform med det brittiska försvaret. Denna samordning byggde på en separationslinje i Östersjön och söder om den skulle britterna verka och då handlade de främst om minkrigföring och RAF skulle på det sättet kunna användas mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. Det svenska operationsområdet låg alltså norr om denna separationslinje. När den västtyska marinen skaffade ubåtar, passade förstås samma separationslinje även för ubåtskrigföringen.  Det är ofta så det går till vid internationella operationer. Man samordnar sina verksamheter genom att de olika länderna tilldelas egna ansvarsområden.

 Georgienkonflikten

Flera debattörer i Sverige använder sig av Georgienkriget 2008, som ett bevis på att ryssarna håller på att återta gränsrepubliker från Sovjetunionens tid och visst kan man hävda detta, men man går kanske för långt i sin argumentering och det är faktiskt svårt, att förstå alla de egendomliga politiska drivkrafter som finns – och har funnits i många hundra år – i Kaukasusregionen. I en rapport om kriget, som EU tog fram hösten 2009, lades skulden för kriget på Georgien, som inlett kriget med nattbombningar i Sydossetien, men alla parter gjorde sig skyldiga till brott mot gällande humanitära regler och den ryska reaktionen gick över alla rimliga gränser! Visst är det väl lite egendomligt, om detta kan tyda på en rysk strävan att återerövra gammalt sovjetiskt territorium, men den för oss viktigaste slutsatsen, drar man inte gärna. Kriget inleddes och genomfördes på ungefär en vecka – kortare tid, än vad ett mobiliserande värnpliktsförsvar skulle behöva för att komma igång över huvud taget! Sedan är det svårt att förstå vad det innebar att bl a Abchazien under sovjettiden hade en ställning som ”autonomt område” inom den georgiska sovjetrepubliken.

måndag 13 mars 2017

Ryssar är annorlunda!

I den svenska debatten – inte minst försvarsdebatten – talas det om hur man förväntar sig att ryssar ska reagera i olika situationer men man missar då oftast att ryssar ett många gånger har helt annat synsätt på många förhållanden än vad den vanliga svenska och västerländska uppfattningen kan vara. Ryssar är faktiskt annorlunda och i ganska enkel form skulle jag vilja framhålla ett par större skillnader mellan ryssar i allmänhet och västerlänningar, till vilka svenskarna ändå får anses höra.

En inledande stor skillnad har genom åren uppstått genom det faktum att vi västerlänningar är eller har varit katolskt eller protestantiskt kristna och det har ryssarna inte varit för de har varit ortodoxa trosbekännare. I väst skulle man kanske tro att detta inte skulle ha påverkat människorna i någon högre grad, men det har det nog gjort. Tänk bara på det lilla exemplet att vi i väst anser, att julen, som firas med anledning av Kristi födelse, är den stora religiöst präglade helgen, men att man i den ortodoxa världen snarare anser att påsken är den största helgen, för då firas ju Kristi återuppståndelse. Den västliga inriktningen bygger, om man så vill, på ett slags tydlig realistisk och mänskligt uppfattbar händelse, medan den östliga, ortodoxa mera präglas av en religiöst magisk underton. Denna skillnad i tankevärld har säkert skapat och skapar mycket olika förhållningssätt i öst till många mänskliga aktiviteter, jämfört med ett rationellt västligt synsätt.
En annan stor skillnad finns i det förhållandet, att ryssarna egentligen aldrig varit medborgare utan bara undersåtar – i bästa fall. Under tsartiden var detta förhållande så omfattande, att alla ryssar ansågs vara tsarens egendom och som han kunde hantera efter eget gottfinnande. För den ryska aristokratin gällde parallellt med detta, att godsägarna personligen ansågs äga sin arbetskraft ända fram till 1861, då livegenskapen upphävdes. Då de livegna därefter skulle köpa sin mark blev de i stället så djupt skuldsatta, att den formella frigörelsen i praktiken inte blev särskilt tydlig eller omfattande. Den kommunistiska eran förändrade knappast detta mycket skarpa förhållande mellan överhet och undersåtar och som är svårt att över huvud taget förstå för oss västerlänningar. Ryssarna var och förblev undersåtar.
Senare inträffade något annat av betydelse för den rysktalande delen av Sovjetunionen, som ju enligt Lenins lära skulle vara alla folks hemland. Alla mer eller mindre kända folkslags existens skulle då framhävas och det skedde genom att de upphöjdes till att vara egna socialistiska stater eller autonoma områden. Följden av detta blev att ryssarna där kom att betraktas som ett slags andrahandsbefolkning - till och med där de oftast faktiskt var i majoritet. Självklart är detta något som länge legat och gnagt i många ryssar – även om förhållandet är och har varit helt okänt i västvärlden.
Nu i vår tid har många i väst en bestämd uppfattning om Putin och om annexionen av Krim och den delas inte alls av huvuddelen av den ryska befolkningen, som sannolikt kommer att återvälja Putin vid nästa års presidentval med stor majoritet. Det kanske vi i väst trots allt ska vara glada över, för de enda möjliga konkurrenterna till Förenade Rysslands kandidat är antingen ultranationalister eller kommunister – och vad skulle vi föredra? Krimfrågan kommer antagligen att ytterligare stärka Putins möjligheter till återval och det manifesteras av att man nu försöker förlägga presidentvalet till den 18 mars – Fyraårsdagen av Krims återförening med Ryssland! Till och med ryssar, som bott länge i Sverige håller på Putin och gillar att Krim återgått under rysk ledning! Ja, ryssar är annorlunda – och det bör vi i väst kanske uppfatta och förstå bättre, om mera fredliga förbindelser ska kunna byggas!

måndag 30 januari 2017

Nationell Säkerhetsstrategi med maritima ögon

Under årets Sälen-konferens presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller. 
Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en oroande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!
Ett försök att tillämpa dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik. Redan i statsministerns inledning handlar det således om att vår nationella säkerhet bygger på ett samarbete med andra stater, vilket alltså bör uppfattas av alla intressenter – inklusive Försvarsmakten. Det handlar alltså om säkerhet och inte att mest ”bara” om att möta väpnade angrepp!
Det anges alltså klart och tydligt i regeringens säkerhetsstrategi, att vi har ett större beroende av våra grannar och handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!
Det skrivs också om , att vi ska kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt som något annat antyds – en transatlantisk länk. Ett försök till uttydning kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats, som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt. Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter 1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en hotande krigssituation. Sedan får vi väl se hur Trump kan tänkas krångla till det - som redan fanns angivet i State Departments anvisningar från 1962, om hur Sverige skulle stödjas i händelse av konflikt!

En annan slutsats kunde också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.Vårt energiberoende åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland som en angripare.
Om vi ska kunna ha någon uthållighet i att kunna upprätthålla inom försörjningsområdet, har vi nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.

Kapitlet”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” borde ha inneburit, att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden beskrevs här. De växande migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallat flyktingströmmar – Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare säkerhetspolitiska arbete för vara för att uppnå dessa mål. Men den beskrivningen är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!
Sammanfattningsvis handlar vår säkerhetspolitiska inriktning alltså mest på att vi ska fungera aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska konflikter inte ska uppstå i vårt närområde. Det betyder alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var mest som tidigare hotbeskrivningarna man diskuterade.
Det vore intressant att se, om Sverige så småningom kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i bredare bemärkelse och för vad vi själva vill åstadkomma och inte bara på det nu kanske föråldrade sättet efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid. Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av understödjande maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som hittills skett.

onsdag 11 januari 2017

Några reflexioner efter årets konferens i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen är – från en mera internationell utgångspunkt – ett ganska märkligt evenemang. Då träffas försvarsintresserade och försvarspolitiker på ett sätt som jag inte tror förekommer i något annat land. Möjligen kan detta bero på ett stort försvarsintresse, men troligare är kanske att den svenska säkerhets- och försvarspolitiken alltsedan det kalla krigets dagar hållits fördold eller hemlig för allmänheten och Sälenkonferenserna har då erbjudit en kortare tid av insikt eller försök till förståelse för Sveriges vägval inom hela det säkerhetspolitiska området. Men visst mörkas det fortfarande en hel del och visst är det fortfarande så, att förhållanden, som tidigare kanske inte borde nämnas, nu skulle kunna hanteras på ett sätt som inbjuder intresserade medborgare att delta i den säkerhetspolitiska debatten. För att en sådan debatt ska kunna bli rimligt bra, så borde ett antal förhållanden eller inriktningar kanske klarläggas, så att dagens debattörer får en mera korrekt grund att utgå ifrån. Man hör ju annars förvånade tankar kring flera frågor, som egentligen borde vara väl kända av en mera seriös debattör.
Till den kategorin av frågor hör kanske informationskrigföringen, som faktiskt inte är en ny företeelse alls och som några mera IT-inriktade bedömare tycks tro. Redan under det Trettioåriga kriget förde vi själva ett tydligt informationskrig – för och emot olika trosinriktningar och då ju ”Lejonet från Norden” ju skulle frälsa alla stackars papister. Visst var det ett informationskrig – redan på 1600-talet!
Svensk neutralitet talas det fortfarande en hel del kring, även om vi numera officiellt kallar oss som militärt alliansfria, men vi kan numera inte alls beteckna oss vare sig som ”neutrala” eller alliansfria, för vi tillhör ju faktiskt den Europeiska Unionen, som styrs av Lissabonfördraget från 2007. Fördraget innehåller ett helt kapitel om ”Särskilda bestämmelser för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” redan i sin inledning. Samtidigt tycks man helt glömt bort att EU till och med har en särskild gemensam strategi för sjöfartsskydd och inte kan vi därför anse oss som ”militärt alliansfria”. De uppgifter och skyldigheter som de deltagande staterna där är ålagda, gör kanske samtidigt frågan om en eventuell formell Nato-anslutning ganska inaktuell och den tämligen omfattande diskussionen, som ändå förs för eller emot Nato, blir ju på det sättet ganska onödig eller kanske rent av bisarr.
Talet om att vårt försvar ska kunna avvärja ett angrepp, uppstod under det kalla krigets tid och har egentligen inte varit giltigt sedan 1661, då freden i Kardis bekräftade Stolbovafreden, men sedan dess har vi ju faktiskt alltid förlorat våra krig med Ryssland. Under inledningen av det kalla kriget – före 1960 ungefär – kunde vi möjligen hävda styrka att avvärja ett angrepp, men knappast därefter. Det förhåller sig ju faktiskt så att Ryssland är något större än Sverige och ryssarna har faktiskt kärnvapen att tillgripa, om man så skulle vilja. Problemet handlar nog i dag mera om att president Putin har en orimlig självhärskarposition och det problemet har vi nog svårt att lösa med militära medel.
Detta leder till en avslutande synpunkt. Ett försvar kan aldrig byggas upp för att möta hot, för hotens omfattning och innebörd kan alltid manipuleras, så att de passar ett tänkt politiskt syfte. Utkastet till ”Nationell säkerhetsstrategi” som presenterades av statsminister Löfven bär syn för sägen. Det viktigaste med en säkerhetsstrategi är ju inte vilka hot som man kan beskriva, utan vad man vill åstadkomma för landets säkerhet. Och i dagsläget torde 2-%- målet fungera väl för att täcka in och hålla en beredskap för beslut om landets framtida säkerhet i en orolig värld.